beinghanna

Min son vill gärna vara som Spiderchick!



Obs, bilden är gammal, vi äter (inte så ofta) chips som mellanmål!

För.. ja, hur många år sen kan det vara? För ett par år sedan skaffade jag och min kusin varsin tatuering. Vi har bott i hop, i en liten två. Vi har pratat om det mesta här i livet, vi somnade tillsammans i den lilla gula soffan. En tvåsittssoffa! Vi sneglade på varann och hoppades att ingen skulle vakna. Att vi skulle kunna ligga där för evigt. Bara vila lite innan man gick och la sig på riktigt.
Det var en fantastisk tid i mitt liv. Vi knöt ett speciellt band. Och skaffade därför dessa tatueringar.

Det är faktiskt den enda av mina tatueringar som riktigt betyder något. Som står för något.

Tatueringarna ser likadana ut och sitter på samma ställe, de är tao-tecken som betyder tillsammans.

I dag har vi varit på kontroll på BVC. Vaccination och utvecklingssbedömning.

Lillskrutten ville inte väga sig (i vanlig ordning) och inte mäta sig. (i vanlig ordning)

Han skrek såklart när han fick sprutan, men det gick ganska fort över.


Efter åkte vi snabbt som bara den till Norrköping för att besöka moster Sara, och hänga lite på stan. Köpa några shorts och äta lite mat. Mannen kom när han slutat arbeta och det blev en bra eftermiddag.

Dock fanns inte många shorts kvar, det har redan kommit i höstkläder! Skumt! Sommaren har ju knappt börjat...
Så tvättmaskin kommer gå hårt i sommar. Så är det när man är ute i sista stund.

Att arbeta som chef kan ibland vara lite svårt. Ibland går man till jobbet fast man kanske borde varit hemma. Lite droppnäsa har väl inte skadat någon, tänker man och kör lite till. Huvudvärk finns botemedel mot och att få en lugn lunch kan man bara drömma om. I alla fall i mitt chefskap. Eller ledarskap.

För vem är jag?

Är jag chef, eller är jag ledare?

Eller är jag både och? Såklart är jag det! Jag är chef, och jag är ledare.

Jag arbetar gärna, jag lägger ner mycket tid på mitt jobb. En del säger för mycket. Men så länge man mår bra och att man kan njuta lite så anser jag att det är ok. Och jag njuter! Jag njuter av stressen. Jag nuter av att se andra människor få utvecklas.

Att sitta klockan tio en tisdagskväll och arbeta med ett projekt får mig att må bra. Jag känner att jag gör nytta. Att jag jobbar för min lön. Jag jobbar för mina anställda och min chef.

Att vara chef, ledare, kan ibland vara lite svårt. Svårt att hinna med, svårt att sätta stopp. Men när det går som på räls. Då finns inga hinder. Då är det bara att köra på!

I dag fyller älskade Skippy år. 

Nu sover lillskrutten och jag är relativt nöjd med headern. Inget att vänta på alltså. Börja blogga.

Hur börjar man då? Vad ska man skriva?

Om dagen? Min dag såg ut ungefär så här:

06.00 Jag vaknade
06.30 Lillskrutten vaknar, vällning blandas till
07.30 Jag har hunnit göra mig i ordning och det är dags att dra till förskolan.
08.00 Inskolning. Eller prövning, som en kollega sa. Ja, det är verkligen en prövning!!
08.40 Jag lämnar förskolan, mycket skrik och tårar.
09.10 Kommer till arbetet. Vi bestämmer oss för att göra om i butiken.
11.00 Mina kära anställda klarar att göra om själva, jag står mest som en levande skyltdocka. Så jag går upp till kontoret.
11.10 Ringer telefonsamtal och mailar.
12.00 Lunch! Kebab och mycket mycket skratt i personalrummet
12.45 Kontoret, mera telefonsamtal och fler mail.
15.28 Maken ringer och säger att han är lite sen. Tur! Hade glömt bort tiden! Så jag hinner packa i hop och hiner ut tills han kommer.
16.00 Hämtar sonen. Som gråter när han ser oss. Vi hoppas att det är gläjdetårar.
16.15 Hämtar nylagad bil
17.00 Hemma, äter Billys pizza.
18.00 Slapp i soffan och en son som är trött, skrattar och gråter omvartannat.
19.00 Han måste sova! Jag nattar honom på 40 minuter...

Nu väntar jag på Grey´s och Off the Map. Och hoppas på en god natt.





(och jag får inte in några bilder!)